lördag 31 maj 2014

Och ändock rör hon sig...


DN publicerade igår en ytterst egendomlig ledarartikel som av någon anledning fått rubriken: Hänsyn var ordet. Stelbent och klumpfotat ställer man sig på ståndpunkten att det är jävlar anamma regeringscheferna som skall bestämma. Parlamentet har försökt göra en statskupp och skall inte tro att de har något med demokrati att göra. ("Parlamentets kuppartade manöver..överilad.") Enligt fördraget är det Merkel som skall bestämma och parlamentet måste ta ett steg tillbaka.

Trots att det knappt är början på juni antar jag att det är någon sommarpraktikant som fått öva sig på de inte så viktiga Europafrågorna.

Fru Merkel väckte ett visst uppseende när hon efter valet förklarade att Juncker inte alls var självskriven som kandidat till posten som Kommissionens ordförande. Han var en av dem som kunde komma ifråga. Igår framträdde hon dock på nytt och med en osäkerhet i rösten som man inte är van vid från det hållet förklarade hon att hon trots allt stödde Juncker och att sonderingarna med partigrupper och medlemsländer skulle utgå från detta. Merkel har varit utsatt för ett starkt tryck från alla håll efter sitt första yttrande - även från sitt eget parti och från den socialdemokratiska (!) koalitionspartnern. (Och då hade hon ännu inte läst Dagens Nyheter!) Se artikel i Die Presse: Warum zögerte Merkel? (DE).

Merkels tvekan grundar sig i att hon, av någon i dagens läge svårbegriplig anledning, framför allt är angelägen om att gå Cameron till mötes. I den attityden stöds hon troligen endast av Reinfeldt och Orban i Ungern, möjligen också Rutte. Hon överskattar med säkerhet styrkan i de flesta medlemsländers önskan att hålla britterna på bra humör.

Just nu försöker man samla ihop en ledningsgrupp som kan tillfredsställa alla, eller de flesta, medlemsländer. Danmarks Thorning-Schmidt är favorit för att efterträda van Rumpoy. Det skulle var en gest mot Cameron: en rådspresident från ett icke-euroland som motvikt till förre eurozonschefen Juncker. Polens utrikesminister skulle efterträda Ashton och Schultz antingen fortsätta som parlamentspresident eller bli "vice" Kommissionsordförande. Andra namn förekommer också i diskussionen.

Det är väl tveksamt om detta skulle räcka för att täppa igen munnen på Cameron. Eftersom man tydligen (tyvärr) inte vill ha en kampavstämning letar man också efter möjligheter att ge britterna ytterligare undantag från EU:s regler.

Trots rasisternas och extremisternas framgångar finns det alltså möjligheten att det kan bli något bra utav allt det här. Men kanske får vi se Reinfeldt tillsammans med agenterna för Jobbik och UKIP försöka blockera valet. Det skulle ju kasta ett sanningen ljus över den svenska "europapolitiken." Men beröm i Dagens Nyheter skulle han säkert få.


Uppdatering: Frankfurter Allgemeine har en lång intervju med Habermas om Europapolitiken och EP-valet. Enligt hans uppfattning vore det ett direkt angrepp på demokratin om regeringscheferna inte skulle respektera väljarnas vilja när det gäller Kommissionpresidenten. Många kommer att fråga sig varför man överhuvudtaget  skall rösta. Se Europa wird direkt ins Herz getroffen.

Ju mer man tänker på saken desto egendomligare ter sig DN:s ledare (se ovan). Det är ju faktiskt ett direkt angrepp på demokratin. Ett klargörande vore kanske på sin plats?

måndag 26 maj 2014

Valresultatet - och sedan?


För en detaljerad redovisning av valresultatet i alla medlemsländer hänvisar jag till den här interaktiva kartan:

http://derstandard.at/2000001438935/EU-Wahl-2014-Die-aktuellen-Hochrechnungen#/europe-t515-Österreich

Det är ur en österrikisk tidning så resultatet för detta land kommer upp först men genom att klicka på "Europakarte" och sedan ev. på "EU-Parlament" får man detaljer för samtliga medlemsländer. Jag tror inte att språket behöver vara något större problem.

Någon egen analys av totalresultaten gör jag inte i detta sammanhang. Det blev väl ungefär som förväntat. Främlingsfientliga, nationalistiska och EU-fientliga partier får mellan 20 - 30 % av mandaten, beroende på hur man räknar.

För Sveriges del kan man (jag) notera tre positiva saker. Valdeltagandet på ca 50 % är troligen det högsta i Europa bortsett från de länder där deltagandet är obligatoriskt. I Sverige är man naturligtvis chockad över SDs stora framgång. I det europeiska perspektivet har dock SD  inte på långa vägar nått de resultat och det inflytande som deras meningsfränder har. V har gått framåt men egentligen inte överdrivet mycket - men får ett mandat och lär därmed inte i någon högre grad stärka den EU-fientliga parlamentsgrupp med flera kommunistpartier som man tillhör.

Det franska resultatet är det utan tvekan mest betydelsefulla och, om jag får använda ett ord som förmodligen inte längre finns i SAOL, skickelsedigra. I vilken riktning kommer den franska politiken att läggas om? Sarkozy gjorde före valet ett mycket egendomligt uttalande där han i stort sett förordade en uppsplittring av EU i olika grupper och ett krossande av de viktigaste framstegen som gjorts i samarbetet, t.o.m. den fria rörligheten för personer. Socialisterna är uträknade. Eftersom axeln Paris - Berlin är en av de viktigaste drivande krafterna i EU bådar detta inte gott. Samtidigt är fru Merkel med säkerhet inte benägen att rucka på sin fastlagda kurs. (1)

(På den positiva sidan kan man räkna att Mussoliniepigonen Grillo tydligen åker på en smäll även om hans "parti" blir näst störst. Belgien verkar bli det enda landet med "liberal" majoritet, det beryktade Vlaams Belang får bara ett mandat. Wilders motgång är ju omskriven och välkommen).

Återstår nu att se hur majoritetspartierna kommer att agera. Att deras politik och framför allt Europapolitiken måste läggas om i grunden står helt klart. Men kommer man ha mod och insikt nog att tackla grundproblemen som huvudsakligen är sociala -vilket skulle kräva avsteg från den förhärskande åtstramningsideologin och dessutom närmare och effektivare överstatligt arbete- eller kommer man att försöka lägga sig närmare populisterna? "Främlingsfientlighet med ett mänskligt ansikte" kanske? Det är ju den vanligaste reaktionen men all erfarenhet visar också att det är dömt att misslyckas. Vill väljarna ha invandringsstopp och stängda gränser väljer man originalet och inte någon uppsnyggad kopia från etablerade höger- och vänsterpartier.

En viktig första indikation blir valet av Kommissionsordförande. Det är rådet dvs regeringscheferna, som nominerar men EP som väljer. Nominerar man någon annan än Juncker skulle det visa ett bottenlöst förakt för väljarna och bädda för en större demokratisk konflikt. Christine Lagardes namn har nämnts: blir det hon kan vi se fram emot mera åtstramning, mer penningpolitik, mer arbetslöshet och social oro och fortsatt uppsving för högerextremismen. Men inte ens regeringscheferna kan väl vara så dumma?

En annan stor chans som man väl också kommer att missa är att låta UK gå ur Unionen, snabbt och i all vänskap. Det skulle vara en win-winsituation för alla inblandade. Man har beräknat att det skulle innebära ett ekonomiskt avbräck för UK - det tror jag inte alls. Det finns ingen anledning att tro att inte EU skulle acceptera långtgående frihet för UK, främst på handelns  och investeringsområdet. Och så mycket personrörlighet som UK skulle vilja ha. Någon nämnvärd effekt på EU:s budget skulle det knappast bli: Återflödet skulle försvinna, UK skulle få betala en avgift på samma sätt som Norge och Schweiz, de länder (inklusive de fattigaste) som fortfarande betalar en stor av UK:s medlemsavgift skulle få en finansiell lättnad. Samtidigt skulle kontinenten bli av med den största stötestenen för en förnuftig integrationspolitik.  (Sverige skulle naturligtvis känna sig litet isolerats och vilset om "följa Toni" och "följa David" politiken inte längre finns till hands men det kanske är en vanesak?)


(1) En politik som grundar sig på förlegade erfarenheter från första världskriget och som av en österrikisk författare karakteriserats så: "...inflation leder till Hitler."  "Sedelpressen är för tyskarna en maskin där man lägger in papper och ut kommer en Hitler."

fredag 23 maj 2014

Värre än vi trott - Full frihet utan normer

En del av eftermiddagen har jag ägnat åt att scanna några seriösa europeiska tevekanaler. Jag får följande bild angående frihandelsavtalet med USA (TTIP).

1 Området är mycket mera omfattande än vad som framgått. Så t.ex. skall förhandlingarna även omfatta möjligheter till största möjliga privatisering av offentliga tjänster på alla områden. Vattenförsörjning nämns speciellt.

2 Man utgår från de amerikanska kraven. EU-kommissionens talesman säger att vid en förhandling kan man inte börja med undantagen utan man måste gå igenom alla punkter och sedan diskutera vilka förändringar som kan göras. (Normalt sett en dålig förhandlingsposition- man är i underläge från början. "The Drafter is King" en välkänd regel i internationella förhandlingar.)

3 I de amerikanska kraven ingår bl.a. att tillåta s.k "fracking" och användande av asbest och kemikalier som hittills varit förbjudna i konsumentvaror i EU.

4 I det liknande avtal som ingått med Canada har USA:s krav i allt väsentligt tillgodosetts.

5 En  viktig princip är att "vetenskaplig prövning" skall ha företräde framför "försiktighet." Det låter ju bra men faktum är att det inte finns några vetenskapliga bevis för att inpumpande av kemikalier i grundvattnet (som vid fracking) är hälsovådligt eller för hälsoproblem med klordoppade kycklingar och hormon- och antibiotikafyllt kött. Hälsorisker av genmanipulerat spannmål är heller inte belagda. Innan sådana bevis föreligger blir vi alltså tvungna att acceptera amerikanska standards. Varje idé om "safety first" elimineras. (Vem skall skaffa fram bevisen?)

Det groteska är nu att samtliga 28 regeringar inom EU, alltså inklusive den svenska, godkänt detta förhandlingsmandat utan inskränkningar. Med allra största sannolikhet har man inte fattat vad man skrivit under. Frihandel är ju bra - vem vill ha tullar och importkvoter?

Troligen har de ansvariga förletts av överdrivna beräkningar av positiva effekter på ekonomi och sysselsättning. USA:s och EU:s genomsnittliga tullar mot varandra är ungefär 3.3 %. Det är alltså en helt försumbar storhet. Avtalet (TTIP)  handlar alltså huvudsakligen om helt andra saker - hur och vilka hålls hemligt tills förslaget är klart.

Det här borde ha varit en viktig faktor i debatten inför EU-valet och kandidaterna skulle ha pressats på sina åsikter i dessa konkreta frågor (i stället för "ja till Europa" eller "nej till Europa").

För svensk del är utsikterna dystra. Regeringspartierna såväl som socialdemokraterna är entusiastiska inför avtalet. Reinfeldt säger uttryckligen att tvistlösningsmekanismen (som alltså kan omintetgöra i demokratisk ordning fattade beslut) är bra och nödvändig. Logiskt från hans synpunkt: om vinster i välfärden skulle inskränkas eller rent av förbjudas är det bra med en oberoende instans som kan upphäva ett sådant beslut.

Enda ljuspunkten är att "det civila samhället" i flera europeiska länder, särskilt Tyskland, är mycket aktivt. Hur det är i Sverige vet jag inte - har man överhuvudtaget uppmärksammat problematiken? Att konservativa och "liberala" krafter förmodligen får en stark majoritet i EP är ur denna synpunkt olycksbådande.

Alla medlemsländer och deras parlament måste ratificera avtalet. Jag vet inte om detta sker med kvalificerad majoritet eller om enhetlighet krävs. Under alla omständigheter måste saken bli en viktig fråga inför höstens riksdagsval i Sverige.

TTIP i papperskorgen!

torsdag 22 maj 2014

Full frihet - utan normer


Just nu förhandlas i topphemliga diskussioner det s.k. frihandelsavtalet mellan USA och EU. Chefsförhandlarna är tjänstemän, för EU:s del generaldirektören för Kommissionens handelsdirektorat.  Avtalstexten blir alltså en ren tjänstemannaprodukt som medlemsländerna och EP kommer att få ta ställning till.

Fri handel mellan länder och avskaffande av hinder för varor och tjänster är något grundläggande positivt och har i avgörande grad bidragit till det välstånd som Europas länder, däribland Sverige, kan åtnjuta. Ju fler länder som deltar, desto större positiva effekter kan man räkna med.

Nu tänker man sig gärna att de nuvarande förhandlingarna syftar till att reducera tullar och ta bort ev. kvantitativa hinder för import och export. Men i realiteten spelar dessa handelshinder redan nu en obetydlig roll i handeln mellan EU och USA, detta som ett resultat av en lång räcka avtal och institutioner som GATT och WTO. Undantag finns dock, främst vad gäller jordbruksprodukter.

Avtalet som nu diskuteras syftar alltså främst till att undanröja andra sorters handelshinder, sådana man ofta kallar NTB ("non-tariff barriers").  Man strävar efter att harmonisera regelverken när det gäller aspekter som t.ex. juridiska, sociala, redovisningstekniska, finansiella, hälsoaspekter, fytosanitära (djur och växter), miljömässiga, miljömärkning, innehållsdeklarationer m.m. Nu är ju läget det att i de flesta (alla?) avseenden är EU:s (och Sveriges) bestämmelser och praxis i dessa avseenden betydligt skarpare än de amerikanska. Miljö, säkerhet, hälsa och konsumentskydd, och ibland etik, står trots allt i centrum för den europeiska politiken (1) medan den amerikanska huvudsakligen går ut på att ge företagen största möjliga spelrum.

Hur tror ni nu att en "harmonisering" kommer att gå till? Kommer de amerikanska förhandlarna att föreslå att deras företag skall anpassa sig till de mera stringenta europeiska reglerna och kommer jättekoncerner som Monsanto, GM eller Pfizer att gå med på det? Om man tror det borde man se till att bygga in en klausul om fred i världen också i avtalet.

En annan aspekt är att USA insisterar på en överstatlig tvistlösningsmekanism som skall göra det möjligt för företag att stämma enskilda stater på skadestånd ifall de vidtar åtgärder som skadar företagens intressen.  Om ett land, eller ännu värre Unionen som helhet, stiftar lagar ex. för miljöskydd, förbud mot antibiotika och hormoner i djurhållning eller begränsningar i privatisering av vattenförsörjningen kommer alltså enskilda företag att kunna hävda att lagarna gör intrång på deras möjligheter att bedriva handel och således vara ett otillåtet handelshinder

(Uppdatering: Förbud mot eller inskränkningar i vinster i välfärden kan ni glömma om denna mekanism kommer på plats.)

Finns det en möjlighet att påverka detta, att blockera hela eller vissa delar av avtalet? Coulisses de Bruxelles (Lång text på franska "L'ombre d'un traité hors normes" här.) menar att det inte är troligt att de 28 länderna kommer att göra det eftersom man då skulle framstå som en fiende till USA vilket skulle kunna få repressalier och ekonomiska konsekvenser till följd. De nationella parlamenten skall ratificera avtalet men kommer troligen att göra det av samma skäl. Det är bara Europaparlamentet som kan göra något eftersom deras godkännande krävs. Och vi har sett att EP inte tvekar att utnyttja sin nya maktställning, så t.ex. stoppades ACTA-avtalet trots att det godkänts av regeringarna i alla medlemsstater. Även ett förslag till utsädesförordning som skulle begränsa och standardisera vad som finge odlas i Europa stoppades av ett nästan enhälligt parlament. (Fru Bildt var en av de 15 som röstade emot.)

Men mycket beror på hur den nya kommissionen kommer att se ut liksom på majoritetsförhållandena i det nya Parlamentet. Från svensk synpunkt finns det anledning att vara pessimistisk: m, s och fp (och, gissar jag, även de små borgerliga partierna) är entusiastiska inför avtalet. Vi tänker inte lägga oss platt för de amerikanska kraven säger Hökmark segervisst.

Det är inte alltid den amerikanska ångvälten tar sig så sympatiska uttryck som i nedanstående bild som jag knyckt från David Nessle, en blogg som ni borde läsa oftare för att få perspektiv på tillvaron.



(1) Det låter kanske litet överdrivet med hänsyn till alla upplevda brister i politiken men  jämfört med USA är det väl snarast underdrivet.

Uppdatering 23/5: Se också debattartikel i ETC . Svenska Vattenfall stämmer  tyska staten på 3.7 miljarder € för beslutet att avveckla kärnkraften! Inte undra på att Reinfeldt och andra vill ha mekanismen kvar. Men vill ni det?

tisdag 20 maj 2014

Semester blir planeringstermin


"The European Semester" eller på någon sorts svenska "Den europeiska planeringsterminen" är ett system för granskning och försök till styrning av nationell ekonomisk politik. EU:s medlemsländer måste i April rapportera till Kommissionen om sina program för tillväxt, sysselsättning, samhällsekonomisk balans och åtgärder för att möta EU:s regler för budgetbalans och skuldsättning. Kommissionen utfärdar länderspecifika rekommendationer i Juni som sedan diskuteras och överenskoms av medlemsstaterna i Juli. (Översikt av processen här.)

Det är alltså ett mycket ambitiöst projekt för samordning av europeisk ekonomisk politik. Vilka effekter och resultat denna samordning har fått eller kan få är ännu alldeles för tidigt att avgöra.

Att processen fått någon sorts effekt märker jag omedelbart efter ett par veckors frånvaro från Wien. SPÖ/ÖVP har lagt fram en budget för 2014/2015 som behandlats och diskuterats i vederbörlig ordning och -antar jag- i någon mån justerats för att lugna ner oppositionen. Emellertid har regeringen fått signaler från Kommissionen att åtgärderna för att förbättra balans-och skuldsättningsproblematiken inte är tillräckliga för att möta EU:s krav. Risken att Österrike offentligt kommer att ställas i skamvrån är överhängande. Inte så bra i ett valår. I panik skickar då finansministern, ÖVP, ett brev till Bryssel där han lovar att bättra på budgeten (DE) med en miljard € genom bl.a. skärpta straff för skattefusk och bättre kontroll över utgifts- och inkomstbetalningar. Han gör detta i stort sett på egen hand utan att samråda ens med koalitionspartnern (som dock i efterhand backar upp beslutet). Den synnerligen heterogena oppositionen rasar och kokar av ilska. (Die Grüne -Miljöpartiet; FPÖ -gamla Haiderpartiet; BZÖ- utbrytare ut FPÖ; "Team Stronach" - hopköpt parti av austrokanadiern och multimiljardären Stronach som sedan flytt fältet; NEOS- ett intressant nytt parti av näringslivsliberaler, något som Österrike inte haft förut.) Media gottar sig som alltid när man får fatt i något som kan likna en skandal.

Trots att den socialdemokratiska förste talmannen (en kvinna) är kritisk vägrar regeringen kategoriskt att diskutera saken vidare.

Vet inte vad jag skall dra för slutsatser av detta. Intressant är det i vart fall eftersom det åtminstone är en indikation på ökat EU-inflytande (samordning) på nationell ekonomisk politik.

fredag 16 maj 2014

Bullfest i juni





Jämt det står i pressen
krig och nöd på varje rad
Våld och förtryck det gör mig ledsen
men kaffe och bullar gör mig glad
Tage Danielsson












Den egendomliga "Junilistan" har en lika egendomlig inställning till sanningen. Nu är det egentligen onödigt att slösa bandbredd på ett "parti" som har lika stor chans att få mandat som en snöboll i ett varmt ställe. Men man skall väl kunna ha litet kul också och inte alltid behöva föra debatten med samma min som Beatrice Ask.

Men först: I TV denna morgon säger partiets talesman att man inte kommer att tillhöra någon av de politiska partigrupperna och vid varje votering förklara varför man inte tänker delta. Skälet är att i EP tvingas ledamöterna att rösta som partigruppen. Vi vet ju att detta inte är sant: på siten VoteWatch redovisas regelbundet vilka som som varit loyal eller rebel mot sin partigrupp. Eftersom ledamöterna i EP ofta har en irriterande vana att tänka själva finns det ofta ganska många "rebeller". Intressant nog finns ledamöter från svenska s resp. m ofta i rebellgruppen. Dock icke för att man tänkt själv utan därför att partierna i Stockholm ofta har andra idéer än sina europeiska partivänner som ju ibland anlägger ett onödigt brett perspektiv på det europeiska samarbetet...Det är klart att det inte är så kul att bli kallad "förvirrad" eller "illojal" av Reinfeldt och Borg och därför röstar man emot sin partigrupp i EP.

Nåja. Det var bullarna det gällde. I en affisch på sin valstuga (mestadels stängd) på Sergels Torg i Stockholm berättar man att EU förbjudit kanelbullar men att Sverige beviljats ett särskilt undantag. "EU förbjuder kanelbullar" - vilken rubrik och vilken triumf för radarparet Sjöstedt - Åkesson.

Det är ganska lätt att ta reda på sakförhållandet. Det finns (minst) två sorters kanel, Ceylonkanel och Cassiakanel. Den senare är billigare och används därför av livsmedelsindustrin. Tyvärr innehåller den också kumarin, ett  otrevligt gift som kan vara speciellt farligt för barn eller överkänsliga personer. Leverskador kan bli följden. EU:s Livsmedelsbyrå har därför utfärdat gränsvärden för kumarinhalten i bakverk. Värdet för "bakverk" är "15mg/kg". Det finns dock ett undantag: för "traditionella och/eller säsongbetonade bakverk" får man gå upp till 50mg/kg. Svenska livsmedelsverket var för en gångs skull på alerten och anmälde att kanelbullarna var både traditionella och säsongbetonade och kunde därför gå upp till det högre värdet. Danmark missade denna chans (1) och har därför uppmanat sina bagerier att sänka kanelhalten (eller ev. gå över till det dyrare men ofarliga kryddvarianten).

(Det är inte första gången Sverige begärt och fått undantag från livsmedelsbestämmelser. Surströmmingen innehåller dioxinhalter som ligger mycket långt över det tillåtna och på rent hälsofarliga nivåer. Eftersom varje persons intag av surströming dock är tämligen begränsat så är det väl ingen riktig fara. Men det är faktiskt så att vi (norrläningar i alla fall) äter giftig fisk som är förbjuden i övriga EU. Smaskens. Ett annat undantag är ju det för både miljö och hälsa farliga och dessutom äckliga snuset.)

Det är inte första gången som kanelbullarna hotas av det paragrafsprutande monstret i Bryssel. Redan 2006 skrev jag om hur "det kristna bokkaféet Källan i Skänninge" förbjöds att sälja hembakta kanelbullar. Reaktionerna blev så starka bland bloggare och media att både Bosse Ringholm och Margot Wallström fick rycka ut till bullarnas försvar.  Det var naturligtvis fel alltsammans: det var Livsmedelsverket som inte i tid utfärdat tillämpningsbestämmelser. Det gjorde man sedan och s.k. "noll- eller småskalig" produktion i form av scouter, kyrkkaffetanter och andra undantogs från kravet på ursprungsmärkning. Men vilken fest det blev i pressen!

Som representant för dåvarande bloggen "När jag ändå har ordet" gjorde jag en egen inspektion i Skänninge och smakade och fotograferade de numera oförbjudna bullarna. De var mycket goda och innehöll förmodligen ingen kumarin eftersom jag fortfarande lever.

Att det är viktigt med bullar för att kompensera livets otrevligare sidor sjunger Tage Danielsson om här. "Allt som verkar rent förbannat, och som väger tungt på vågen, får man väga upp mot annat, som gör en riktigt glad i hågen."

Men att väga upp Junilistan kräver nog minst två bullar till kaffet.



(1) Det gäller att passa på i EU-sammanhang. För ett antal  beslutade EP på brittiskt initiativ (!!!!!) av någon anledning att endast röror gjorda av citrusfrukter skulle få heta "marmelad". Annars skulle det heta "sylt", "jam" e.dyl. I sin visdom beslöt man emellertid samtidigt att alla som ville ha ett undantag från denna regel skulle anmäla detta och få det automatiskt. (Som vi vet utnyttjar t.ex. Danmark frikostigt detta undantag.) Österrikes delegation var vid tillfället ute och fikade varför man missade omröstningen. Eftersom regionen Wachau är stolt över sin "Aprikosmarmelad" blev det ett himla liv och "EU förbjuder aprikosmarmelad" osv. Efter något år fick man dock sitt undantag och detta firades som en stor triumf för Österrikes seger över EU-byråkratin.


lördag 3 maj 2014

Vi avbryter denna blogg för ett (inte särskilt) viktigt meddelande!


Kära eventuella läsare! Det blir en period av bloggstiltje här på Euroflarn, någon dryg vecka troligen. Kommentarer kommer dock att läsas och besvaras.

Men gå inte för långt bort! "I'll be back" som man säger i Österrike.

fredag 2 maj 2014

Låt tusen gurkor krökas!


Europavalskampanjen är i full sving i Österrike och alla partiers förstamajuppbåd fokuserade på valet. Tyvärr stannade man väl huvudsakligen vid slagord och gick inte in på någon egentlig sakdiskussion. Åsikterna varierar från de som vill gå ut ur EU till de som vill "bygga ett nytt Europa" utan att dock närmare precisera hur det skulle se ut.

Bland de roligare inslagen var när huvudkandidaten för det nya partiet "Ett annat Europa" efter ett par minuter reste sig och lämnade en direktsänd tevedebatt för att gå ut på stan och demonstrera.

Mera relevant fast komplett fel är De Grönas valaffisch som visar en amper tant på sin balkong som-tillsammans med partiet- vill skydda sina tomater från EU:s attacker.

Det finns en allvarlig bakgrund till detta. Kommissionen föreslog en ny utsädesförordning som skulle harmonisera vilka frön och sädesslag man fick använda i Europa. Snart kom man underfund med att detta skulle hota lokalt framodlade sorter t.ex. av tomater. Det skulle bli fritt spelrum för amerikanska utsädesjättar som Monsanto som har patent på olika sädesslag och obönhörligt förföljer jordbrukare som försöker att kringgå deras monopol. Parlamentet protesterade och förkastade förslaget med rösterna 560 mot 15. (Bland de 15 som röstade för var Anna Maria Corazza Bildt!)  Förlaget är alltså stendött och resultatet är ännu ett exempel på parlamentets ökade makt och inflytande. Dessutom på samarbete över partigränserna. Det borde alltså snarare användas som argument för att göra bruk av sin rösträtt  än att påskina att tomaterna fortfarande är hotade.

Emellertid. Det verkar som om det genomgående temat från höger till vänster både i Sverige och Österrike är att "EU skall inte lägga sig i så mycket."   På Europaportalen skriver Ylva Nilsson, ledande ghost buster,  om "EU-kandidater i fel valkampanj?" Det borde alla kandidater läsa och gärna också deras väljare. "Att lägga sig i" är liksom själva uppdraget - hur mycket makt EU skall ha avgörs av de nationella regeringarna i rådet och inte av Europaparlamentet. (Den egendomliga svenska "Junilistan" fattade aldrig detta och deras enda insats i parlamentet var att inför varje votering avge en förklaring att man minsann inte tänkte rösta. De borde naturligtvis ha ställt upp i riksdagsvalet i stället. Det gjorde man ju också senare men då ville ingen ha dem.)

Ylva summerar i ett mail de svenska partiernas inställning:

"De tycks ha bestämt sig för en gemensam visa: EU lägger sig i för mycket... vilket väl är ungefär detsamma som i Österrike då.

Utom att de vill att EU ska hantera Ukraina.
Och ungdomsarbetslösheten.
Och klimatproblemen.
Och den ekonomiska krisen.
Och jämställdheten.
Och förstås den inre marknaden.

Men annars! så ska EU sluta lägga sig i."

Det hela börjar likna denna video (inspirerad av "Life of Brian") : "People's Front Against Europe: What has the EU ever done for us?"

Man får en känsla av att om Kommissionen backade och lät gurkorna vara hur krokiga som helst så skulle den värsta skepticismen gentemot EU försvinna. Lika lätt som roamingavgifter och visatvång.