I förbifarten

Mer eller mindre av en slump träffade jag på en svensk ekonom och ekonomisk historiker, Jenny Andersson,  f.n. forskare vid Centre d´études européennes i Paris.  Jenny, om jag enligt svensk sedvänja får kalla henne så, skrev i Dagens Arena redan i slutet av 2013 en artikel om Thomas Pikettys senare så hypade bok Le capital au XXIème siècle.

Alla har väl hört talas om Piketty vid det här laget men ytterst få har väl läst honom eller kanske ens blivit klara över vad han egentligen menar. Till denna majoritet hör även jag men tror nog kunna oreserverat rekommendera Jenny Anderssons artikel som en lättfattlig men kvalitativ introduktion. Läs den om ni är intresserade.

Sedan hittade jag en annan artikel av Jenny från april i år: Mitten-extremismen är här. Där dissekerar hon vad vi vant oss vid att kalla högerextremism och visar hur de högerextrema partierna "håller på att genomgå en central rörelse, från de politiska marginaler till vilka de hittills varit förvisade, till politikens centrum". Hon är intressant inte minst därför att hon skriver utifrån ett franskt perspektiv, alltså ett helt annat än vad man möter t.ex. i Sverige där bristande språkkunskaper begränsar journalisters och politikers källor till de engelskspråkiga.

Hennes teser belyses ju av de "etablerade" partiernas försök att överta och snygga till de bärande tankarna hos de högerextrema. Hur det går när man reagerar istf agerar ser vi ju i Norge, Danmark och Österrike där högerextremisterna antingen ingår i regeringen eller är viktiga parlamentariska aktörer. (Musssoliniepigoner som Grillo eller nazister som Gyllene Gryning är faktiskt mindre farliga - utan att gripa till vapen lär de knappast kunna få något reellt inflytande.)

I Jennys Europabild är kontinenten befolkad av "gamla och nya vålnader". Gyllene gryning och nazisterna i Kärrtorp är välkända spöken i motsats till "de arméer av skuggmänniskor som befolkar storstädernas trottoarer, tunnelbanestationer och gallerior. De arméer av människor som inte längre har någon framtid." Litet uppgivet konstaterar hon att svensk debatt har svårt att ta in denna nya europeiska verklighet utan nöjer sig med att diskutera om man skall ge gatutiggarna pengar eller ej.

Jag hoppas att ni läser Jenny Anderssons artikel men vill för säkerhets skull avsluta med tre citat:

”Denna ojämlikhet är den avgörande politiska frågan för nästa generation. Den som blir dess uttolkare kommer att ha den europeiska politiken i sin hand.”

"Fascismen är på många sätt nyliberalismens direkta arvtagare. Dess grogrund är ojämlikhet och arbetslöshet."

"Det är synd att den svenska socialdemokratin är så ointresserad av Europa. För Europa är en ödesfråga."