söndag 13 april 2014

Sömn- eller blindgångare?


I Rom utkämpas gatustrider mellan kravallpolis och demonstranter som protesterade mot nya åtstramningsåtgärder och reformförslag. Mönstret var det gamla vanliga: Från början en fredlig demonstration som vändes i sin motsats när en grupp började kasta sten, ägg (!) och smällare mot polisen.  I Paris demonstrerar tiotusentals människor (över 50 000 enligt pressupgifter)  mot den nya regeringen och den förda politiken, till synes fredligt. Fru Merkel besöker Grekland, hon har avskärmats från protesterna av ett massuppbåd av 5000 tungt beväpnade poliser.

Det här händer i Europa, kära eventuella läsare (?) just nu och bara någon flygtimme från där er krönikör befinner sig. Om ni är i Sverige får ni väl lägga till någon timme.

Den 22 - 25 maj är det val till Europaparlamentet. Intresset är genomgående lågt och där det finns är det huvudsakligen grundat på inrikespolitiska frågor. Själva Europapolitiken diskuteras knappast.

I det här valet är dock situationen helt annorlunda än tidigare. Genom Lissabonfördraget har Parlamentet fått mycket större befogenheter och utvecklingen har också visat att man förstått att utnyttja dessa, ofta till de nationella regeringarnas förtret och lika ofta med en stark folkopinion i ryggen. (Reinfeldt och Borg går som vanligt längst och kallar de folkvalda "förvirrade" och "illojala" om de inte röstar som man bestämt i Stockholm.)

I det här valet finns ytterligare en annan dimension. Partigrupperna har nominerat "toppkandidater" vilka också lanserats som kandidater till posten som Kommissionens ordförande. (Dvs. just nu Barroso.) Socialisterna har nominerat parlamentets förste talman Martin Schulz och de konservativa den gamle räven Jean-Claude Juncker. Liberalerna har nominerat förre belgiske premiärministern Guy Verhofstadt - ett utmärkt val enligt min personliga mening men tyvärr helt utsiktslöst.

Kandidaterna är inte bara nominerade, de bedriver också valkampanj. En första tevedebatt har redan hållits  och sju (7!) andra är planerade i bla. Frankrike, Österrike, Italien och Tyskland samt förstås i Euronews. Enda problemet verkar vara att de två huvudkandidaterna har problem med att hitta meningsskiljaktigheter. Båda är övertygade européer med stor erfarenhet av EU och de olika politiska processerna.

Men det kan kniva till sig. Jag citerar från Euroactiv: "The European Parliament insists that the leader of the political group that wins the most seats in the May 22-25 direct elections in the 28 member states should be chosen to lead the executive Commission. However, the EU treaty says it is up to the European Council of national leaders to nominate a candidate taking account of the elections and after holding consultations." Även Ylva Nilsson på EU-merabloggen  påpekar att regeringscheferna inte alls behöver utse den kandidat som vinner utan bara se det som en rekommendation ("ett vänligt förslag" skriver Ylva).

Det står nog helt klart att de mäktigaste regeringscheferna i EU inte vill ha en stark oberoende kommissionsordförande som kanske t.o.m. är litet federalistiskt anstucken. Men att gå emot folkviljan kan kanske bli litet knepigt. Eftersom kampen väntas bli väldigt jämn kan man ju alltid säga att det inte är bra att ta någon som nästan hälften av väljarna har röstat emot. Det hela kompliceras av att det viskas att Juncker egentligen inte vill ha posten - han vill hellre bli ordförande i Rådet, dvs. den post som van Rumpoy nu har. Han skulle alltså snarast vara en "place-holder" för Merkels önskekandidat.

Ett skrämmande perspektiv kan nu öppnas. Merkel, Rutte och andra skulle kunna välja exempelvis "Mr. Austerity" himself, alltså nuvarande ekonomikommissarien Olli Rehn. Ett sådant val skulle givetvis kraftigt applåderas av Borg och, antar jag, även av Finland. De länder som lider av kravaller skulle kanske inte bli glada men får nog rätta in sig i ledet. Bäddat alltså för flera kravaller.

En outsider vore naturligtvis Anders Borg själv. Ideologiskt på rätt linje dock knappast troligt att man väljer någon utanför euroländerna. Å andra sidan skulle han säkert få stark uppbackning av Cameron som ju annars inte har speciellt många meningsfränder.

Så: en spännande tid. Blir det någon av sömngångarna Schulz och Juncker som tror att de tävlar om posten som kommissionsordförande? Eller en exploderar en blindgångare helt plötsligt  i form av Rehn eller Borg?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar